Finnische Nationalhymne und Regionalhymne Ålands
Ursprünglich hatte die finnische Nationalhymne einen schwedischen Text. Sie wurde als Prolog zur Gedichtsammlung Fänrik Ståls sägner (dt. Die Erzählungen des Fähnrich Stål), dem Hauptwerk des finnischen Dichters Johan Ludvig Runeberg (1804-1877), verfasst. Der schwedische Titel der Hymne lautet Vårt land (dt. Unser Land). Im Jahr 1848 komponierte der in Hamburg geborene Fredrik Pacius (1809-1891) das Chorlied dazu. Die erste Aufführung fand am 13. Mai 1848 statt. Erst im Jahr 1889 wurde von Paavo Cajander (1846-1913) die finnischsprachige Nachdichtung des Textes verfasst, diese heißt Maamme. Bei offiziellen Anlässen wird gewöhnlich die erste und letzte Strophe gesungen.
Das autonome Åland besitzt seit 1922 eine eigene Regionalhymne: Ålänningens sång (finn. Ahvenanmaalaisten laulu, dt. Lied des Åländers). Komponiert wurde sie von Johan Fridolf Hagfors (1857-1931), der Text stammt von John Grandell (1892-1960).
1. Strophe
2. Strophe
3. Strophe
4. Strophe
5. Strophe
6. Strophe
7. Strophe
8. Strophe
9. Strophe
10. Strophe
11. Strophe
Maamme
Oi maamme, Suomi, synnyinmaa,
soi, sana kultainen!
Ei laaksoa, ei kukkulaa,
ei vettä, rantaa rakkaampaa,
kuin kotimaa tää pohjoinen,
maa kallis isien.
On maamme köyhä, siksi jää,
jos kultaa kaivannet.
Sen vieras kyllä hylkäjää,
mut meille kallein maa on tää,
sen salot, saaret, manteret,
ne meist on kultaiset.
Ovatpa meille rakkahat
koskemme kuohuineen,
ikuisten honkain huminat,
täht' yömme, kesät kirkkahat,
kaikk' kuvineen ja lauluineen
mi painui sydämeen.
Täss auroin, miekoin, miettehin
isämme sotivat,
kun päivä piili pilvihin
tai loisti onnen paistehin,
täss Suomen kansan vaikeimmat
he vaivat kokivat.
Tään kansan taistelut ken voi
ne kertoella, ken?
Kun sota laaksoissamme soi,
ja halla näläntuskan toi,
ken mittasi sen hurmehen
ja kärsimykset sen?
Täss on sen veri virrannut
hyväksi meidänkin,
täss iloaan on nauttinut
ja murheitansa huokaillut
se kansa, jolle muinaisin
kuormamme pantihin.
Tääll' olo meill on verraton
ja kaikki suotuisaa,
vaikk onni mikä tulkohon,
maa isänmaa se meillä on.
Mi maailmass on armaampaa
ja mikä kalliimpaa?
Ja tässä, täss' on tämä maa,
sen näkee silmämme.
Me kättä voimme ojentaa
ja vettä rantaa osoittaa
ja sanoa: kas tuoss' on se,
maa armas isäimme.
Jos loistoon meitä saatettais
vaikk' kultapilvihin,
mis itkien ei huoattais,
vaan tärkein riemun sielu sais,
ois tähän köyhään kotihin
halumme kuitenkin.
Totuuden, runon kotimaa
maa tuhatjärvinen
miss' elämämme suojan saa,
sa muistojen, sa toivon maa,
ain ollos, onnees tyytyen,
vapaa ja iloinen.
Sun kukoistukses kuorestaan
kerrankin puhkeaa,
viel lempemme saa nousemaan
sun toivos, riemus loistossaan,
ja kerran, laulus synnyinmaa
korkeemman kaiun saa.
Vårt land
Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
mer älskad än vår bygd i nord,
än våra fäders jord.
Vårt land är fattigt, skall så bli
för den, som guld begär,
en främling far oss stolt förbi;
Men detta landet älska vi,
för oss med moar, fjäll och skär
ett guldland dock det är.
Vi älska våra strömmars brus
och våra bäckars språng,
den mörka skogens dystra sus,
vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
allt, allt, vad här som syn, som sång
vårt hjärta rört en gång.
Här striddes våra fäders strid
med tanke, svärd och plog,
här, här, i klar som mulen tid,
med lycka hård, med lycka blid,
det finska folkets hjärta slog,
här bars vad det fördrog.
Hvem täljde väl de striders tal,
som detta folk bestod,
då kriget röt från dal till dal,
då frosten kom med hungerns qval,
hvem mätte allt dess spillda blod
och allt dess tålamod?
Och det var här det blodet flöt,
ja här för oss det var,
och det var här sin fröjd det njöt,
och det var här sin suck det gjöt,
det folk, som våra bördor bar
långt före våra dar.
Här är oss ljuft, här är oss godt,
här är oss allt beskärdt;
Hur ödet kastar än vår lott,
ett land, ett fosterland vi fått,
hvad finns på jorden mera värdt
att hållas dyrt och kärt?
Och här och här är detta land,
vårt öga ser det här;
Vi kunna sträcka ut vår hand
och visa gladt på sjö och strand
och säga: se det landet där,
vårt fosterland det är!
Och fördes vi att bo i glans
bland guldmoln i det blå,
och blev vårt lif en stjernedans,
der tår ej gjöts, der suck ej fanns,
till detta arma land ändå
vår längtan skulle stå.
O land, du tusen sjöars land,
där sång och trohet byggt,
där livets haf oss gett en strand,
vår forntids land, vår framtids land,
var för din fattigdom ej skyggt,
var fritt, var glatt, var tryggt!
Din blomning, sluten än i knopp,
skall mogna ur sitt tvång;
Se, ur vår kärlek skall gå opp
ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp,
och högre klinga skall en gång
vår fosterländska sång.
1. Strophe
2. Strophe
3. Strophe
4. Strophe
Ålänningens sång
Landet med tusende öar och skär,
danat ur havsvågors sköte.
Åland, vårt Åland, vår hembygd det är.
Dig går vår längtan till möte!
Forngravars kummel i hängbjörkars skygd
tälja din tusenårs saga.
Aldrig förgäta vi fädernas bygd,
vart vi i fjärrled än draga,
vart vi i fjärrled än draga.
Skönt är vårt Åland när fjärdar och sund
blåna i vårljusa dagar,
ljuvt är att vandra i skog och i lund,
i strändernas blommande hagar.
Midsommarstången mot aftonröd sky
reses av villiga händer,
ytterst i utskärens fiskareby
ungdomen vårdkasar tänder,
ungdomen vårdkasar tänder.
Skönt är vårt Åland när vågsvallet yr
högt mot de mäktiga stupen,
när under stjärnhimlen kyrkfolket styr,
över de islagda djupen.
Ryter än stormen i stugornas ro
spinnrocken sjunger sin visa,
minnet av barndomens hägnande bo
sönerna lyckligast prisa,
sönerna lyckligast prisa.
Aldrig har åländska kvinnor och män
svikit sin stam och dess ära;
ofärd oss hotat, men segervisst än
frihetens arvsrätt vi bära.
Högt skall det klinga, vårt svenska språk,
tala med manande stämma,
lysa vår väg som en flammande båk,
visa var vi äro hemma,
visa var vi äro hemma.