Etwas zur Nationalhymne Finnlands Ursprünglich hatte die finnische Nationalhymne einen schwedischen Text. Sie wurde als Prolog zur Gedichtsammlung Fänrik Ståls sägner (dt. Die Erzählungen des Fähnrich Stål), dem Hauptwerk des finnischen Dichters Johan Ludvig Runeberg (1804-1877), verfasst. Der schwedische Titel der Hymne lautet ‘Vårt land’ (dt. ‘Unser Land’). Im Jahr 1848 komponierte der in Hamburg geborene Fredrik Pacius (1809-1891) das Chorlied dazu. Die erste Aufführung fand am 13. Mai 1848 statt. Erst im Jahr 1889 wurde von Paavo Cajander (1846-1913) die finnischsprachige Nachdichtung des Textes verfasst, diese heißt ‘Maamme’. Bei offiziellen Anlässen wird gewöhnlich die erste und letzte Strophe gesungen. Das autonome Åland besitzt eine eigene Hymne: ‘Ålänningens sång’ (dt. ‘Lied des Åländers’). Text von Paavo Cajander Text von Johan Ludvig Runeberg 1. Strophe: Oi maamme, Suomi, synnyinmaa, Vårt land, vårt land, vårt fosterland, soi, sana kultainen! ljud högt, o dyra ord! Ei laaksoa, ei kukkulaa, Ej lyfts en höjd mot himlens rand, ei vettä, rantaa rakkaampaa, ej sänks en dal, ej sköljs en strand, kuin kotimaa tää pohjoinen, mer älskad än vår bygd i nord, maa kallis isien. än våra fäders jord. 2. Strophe: On maamme köyhä, siksi jää, Vårt land är fattigt, skall så bli jos kultaa kaivannet. för den, som guld begär, Sen vieras kyllä hylkäjää, en främling far oss stolt förbi; mut meille kallein maa on tää, Men detta landet älska vi, sen salot, saaret, manteret, för oss med moar, fjäll och skär ne meist on kultaiset. ett guldland dock det är. 3. Strophe: Ovatpa meille rakkahat Vi älska våra strömmars brus koskemme kuohuineen, Och våra bäckars språng, ikuisten honkain huminat, den mörka skogens dystra sus, täht' yömme, kesät kirkkahat, vår stjärnenatt, vårt sommarljus, kaikk' kuvineen ja lauluineen allt, allt, vad här som syn, som sång mi painui sydämeen. vårt hjärta rört en gång. 4. Strophe: Täss auroin, miekoin, miettehin Här striddes våra fäders strid isämme sotivat, med tanke, svärd och plog, kun päivä piili pilvihin här, här, i klar som mulen tid, tai loisti onnen paistehin, med lycka hård, med lycka blid, täss Suomen kansan vaikeimmat det finska folkets hjärta slog, he vaivat kokivat. här bars vad det fördrog. 5. Strophe: Tään kansan taistelut ken voi Hvem täljde väl de striders tal, ne kertoella, ken? som detta folk bestod, Kun sota laaksoissamme soi, då kriget röt från dal till dal, ja halla näläntuskan toi, då frosten kom med hungerns qval, ken mittasi sen hurmehen hvem mätte allt dess spillda blod ja kärsimykset sen? och allt dess tålamod? 6. Strophe: Täss on sen veri virrannut Och det var här det blodet flöt, hyväksi meidänkin, ja här för oss det var, täss iloaan on nauttinut och det var här sin fröjd det njöt, ja murheitansa huokaillut och det var här sin suck det gjöt, se kansa, jolle muinaisin det folk, som våra bördor bar kuormamme pantihin. långt före våra dar. 7. Strophe: Tääll' olo meill on verraton Här är oss ljuft, här är oss godt, ja kaikki suotuisaa, här är oss allt beskärdt; vaikk onni mikä tulkohon, Hur ödet kastar än vår lott, maa isänmaa se meillä on. ett land, ett fosterland vi fått, Mi maailmass on armaampaa hvad finns på jorden mera värdt ja mikä kalliimpaa? att hållas dyrt och kärt? 8. Strophe: Ja tässä, täss' on tämä maa, Och här och här är detta land, sen näkee silmämme. vårt öga ser det här; me kättä voimme ojentaa Vi kunna sträcka ut vår hand ja vettä rantaa osoittaa och visa gladt på sjö och strand ja sanoa: kas tuoss' on se, och säga: se det landet där, maa armas isäimme. vårt fosterland det är! 9. Strophe: Jos loistoon meitä saatettais Och fördes vi att bo i glans vaikk' kultapilvihin, bland guldmoln i det blå, mis itkien ei huoattais, och blev vårt lif en stjernedans, vaan tärkein riemun sielu sais, der tår ej gjöts, der suck ej fanns, ois tähän köyhään kotihin till detta arma land ändå halumme kuitenkin. vår längtan skulle stå. 10. Strophe: Totuuden, runon kotimaa O land, du tusen sjöars land,   maa tuhatjärvinen där sång och trohet byggt, miss' elämämme suojan saa, där livets haf oss gett en strand, sa muistojen, sa toivon maa, vår forntids land, vår framtids land, ain ollos, onnees tyytyen, var för din fattigdom ej skyggt, vapaa ja iloinen. var fritt, var glatt, var tryggt! 11. Strophe: Sun kukoistukses kuorestaan Din blomning, sluten än i knopp, kerrankin puhkeaa, skall mogna ur sitt tvång; viel lempemme saa nousemaan Se, ur vår kärlek skall gå opp sun toivos, riemus loistossaan, ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp, ja kerran, laulus synnyinmaa och högre klinga skall en gång korkeimman kaiun saa. vår fosterländska sång. Finnformatives